Jag var inte beredd på att denna dag skulle komma då jag skulle mista min morfar:-(. Min morfar var den bästa man kan tänka sig. Han har alltid funnits där för mig i alla väder, han hade alltid en extra hand och ett extra öra att lyssna när man ville prata. Jag har alltid varit morfars flicka, det har han sagt än idag att jag är. Att mista sin morfar tar lika hårt på en som att mista en förälder, och varför jag vet detta är att jag har varit med om det. Min pappa, för 10 år sen. Min morfar, han var älskad av många, han hade vänner som avgudade honom, och han var en stor favorit bland oss barnbarn. Jag har en sån stor ångest inombords, att jag inte åkte upp och hälsade på honom på sjukhuset i söndags, inte faan visste jag att han skulle gå bort nästa dag:-(, det gör så ont i mig. Måndag, den värsta dagen i mitt liv, jag hade alltid ett hopp om att morfar skulle leva 10 år till, brukade alltid uppmana han med att han måste få träffa barnbarn barns, men han skrattade och sa," neeh sara jag kommer inte kunna leva så länge till, jag orkar inte mer" Han kommer alltid finnas i mitt hjärta resten av livet, det är tugnt i början och man vet inte riktigt hur man ska bearbeta sorgen för tillfället. Jag tror kommer nog aldrig komma över det!

Det finns inget som kan ersätta honom.

Morfar, jag kommer alltid att älska dig och saknar dig så otroligt mycket. Vila i frid!